Skrivkonst

SKRIVKONST

Slår man på skrivkonst i Wikipedia så träffar man först på Kilskriften :

Skrivkonst, kilskrift är det äldsta kända mänskliga skriftsystemet. Det användes av sumererna i Mesopotamien cirka mellan år 3400 f.Kr. till ca 75 e.Kr. Från samma område finns dock en forma av bildskrift som är 600 år äldre än detta. Tekniken bakom kilskrift är att man i våta lertavlor trycker ner en kilformat spets och på så sätt bildar olika mönster. Kilskriften blev logografisk ungefär 3100 f.Kr. vilket innebar att man med en begränsad uppsättning av symboler, ett 1200-tal, kunde kombinera de viktigaste orden.

Även matematiken utvecklades genom tack vare skrivspråket. På lertavlor skrivna med kilskrift 2000 f.Kr. finns tabeller med kvadraten (n•n) på alla tal upp till 59 och kuben (n•n•n) på alla tal upp till 32. Sumererna använde ett positionsbaserat talsystem med basen 60 och det lever kvar i våra 60 minuters timmar och 360 graders cirklar. Även de pythagoreiska taltripplarna, a² + b² = c² (där a, b och c är heltal) finns på lertavlor 1000 år före Pythagoras.

Ganska intressant är att skrivkonsten och matematiken följs åt. Utan skrivkonst kan man alltså inte räkna ut mycket (annat än huvudräkning förståss) . Lägg särskilt märke till varför vi har sextio minuter per timme. Ett fenomen som alltså är fyratusen år gammalt.

Leif Berglund skriver följande om skrivkonstens historia :

Skrivkonstens historia
I skrivkonstens vagga ligger kilskrift, hieroglyfer och för skandinavisk del även runor. De äldsta fynden som kan tolkas som skrift har daterats till drygt 3000 år f.Kr. Det var sumererna i Mesopotamien som då använde ett system av bilder där varje bild motsvarade ett ord och som sammanfogade bildade meningar och text, s.k. logografisk skrift. Med tiden utvecklades systemet som inlemmade fler komplexa funktioner och även började skrivas med killiknande verktyg med vilka man gjorde avtryck i lertavlor. Därav namnet kilskrift.

Mycket tyder på att den kinesiska skrivkonsten kan vara jämngammal med den sumeriska. Det är däremot osäkert om den utvecklats självständigt eller genom influenser från Mesopotamien. De egyptiska hieroglyferna är däremot jämngamla med kilskriften och skrevs på papyrus eller ristades i sten.

De tre skriftkulturerna fick en likartad utveckling. Från rena avbildningar blev tecknen mer stiliserade och kom även att ändra betydelser från hela ord till enbart stavelser. System där varje tecken på detta vis motsvarar en stavelse kallas syllabografisk skrift. Kilskriften är härvid den tidigaste syllabografiska skriften. På motsvarande sätt utvecklades en japansk syllabografi ur den kinesiska logografin, samt i Fenicien en semitisk syllabografi ur de egyptiska logografiska hieroglyferna.

De sistnämnda, fenicernas stavelseskrift, kom i bruk omkring år 1000 f.Kr. Skriften byggde helt på stavelsens konsonant medan vokalen förblev obetecknad. Den är därför svårtolkad för nutida paleografer som inte kan veta vilken vokal som användes vid olika ord. Den Feniciska skriften övertogs av grekerna omkring år 900 f.Kr. Deras bidrag till utvecklingen blev att sätta in de saknade vokalerna. Därmed hade ett nytt system uppstått där varje tecken motsvarade ett ljud, s.k. alfabetisk skrift efter grekiskans två första bokstäver.

Via etruskerna anammades det grekiska alfabetet av romarna som omkring 600 f.Kr. utvecklade det latinska alfabetet som vi använder idag. En germansk variant utvecklades omkring år 0, vilken sedermera importerades till Skandinavi-en och bildade runskriften, den s.k. futharken efter runalfabetets alla bokstäver. Runorna ristades huvudsakligen i trä och användes i Sverige fram till medeltiden då det latinska alfabetet tog över.

Den latinska skriften
Den äldsta romerska skriften var en majuskelskrift som skrevs med kapitäler. Bokstäverna var åtskilda från varandra och krävde således att präntaren lyfte pennan mellan varje tecken. Omkring 150 e.Kr. började ”uncialer” som var en mjukare och rundare variant av kapitälerna användas. Uncialskriften fick även inslag av ett antal bokstäver av minuskeltyp, d.v.s. motsvarande dagens gemener. Den fullt utvecklade minuskelskriften framträdde ungefär från år 300 e.Kr. Minusklerna kännetecknades bl.a. av att de till skillnad från majusklerna var sammanbundna med varandra med s.k. ligaturer.

Ur den romerska minuskelskriften utvecklas å 60-talet en rad olika nationella skrivstilar såsom den italienska, den merovingiska och den västgotiska. I Storbritannien kom däremot troligen de romerska uncialerna att bli föregångare till den iriska eller insulära skriften. Denna skriftform, som även hade fått influenser från de gotiska runorna, exportera-des flitigt av engelska missionärer bl.a. till Skandinavien.

Med undantag för Storbritannien skedde i en splittring och i många avseenden en försämring av de gamla nationella skrivstilarna. Detta märks inte minst vi försök till tolkningar av den svårlästa merovingiska minuskeln. Efter det karolingiska rikets uppkomst formades i en anda av renässans en ny skriftform som troligen byggde på de gamla latinska majusklerna men med influenser från bl.a. den insulära skriften. Den karolingiska minuskeln, som den nya skriftformen kom att kallas, fick status som statsskrift och spreds därför över det enorma riket. Karolingisk minuskelskrift användes för såväl latinska texter som texter på folkspråk under epoken mellan 800- och 11oo-talen . Den erbjuder även en för ögat mycket trevligare läsning än de äldre nationella stilarna.

Från mitten av 100-talet slog emellertid den gotiska stilen igenom. Vi känner den från arkitekturen där de runda formerna på t.ex. kyrkofönster ersattes av spetsiga och kantiga. Samma utveckling skedde inom skrivkonsten med den gotiska kursiven där bokstäverna blev smalare och kantigare. Vidare blev ligaturerna, d.v.s. bokstävernas sammanbind-ning, mer dominerande med ögleformer och streck. Den gotiska skriften blev om möjligt än mer dominerande i Europa än den föregående karolingiska. Men någon enhetlig skrivstil är det ändå svårt att tala om då variationerna var snart sagt lika vanliga som antalet skrivkunniga.

Under den italienska renässansen på 1300-talet kom krav å en återgång till de klassiska stilarna. Det var emellertid inte den romerska skriften som kom att avbildas utan istället den karolingiska minuskeln. Som vardagsskrift renodlades dock den gotiska kursiven som utvecklades till vad som kallas humanistkursiv. Vid boktryckarkonstens intåg existerade således humanistkursiven och den gotiska kursiven parallellt. Den förstnämnda ä grunden till våra dagars antikvastil och den tryckta lutande kursivstilen. Den gotiska kursiven har idag försvunnit ut men i dess tyckta form frakturstilen levde den kvar in på 1900-talet.

Utvecklingen i Sverige
De äldsta bevarade skrivna texterna i Sverige är ristade i runstenarna huvudsakligen från tiden mellan 800- och 11-taölen även om de allra äldsta har daterats så långt tillbaka i tiden som till 200-talet e.Kr. Med kristendomens införande under tidigt 1100-tal kom den latinska skriften. Fram till 1200-talets mitt finns dock endast spridda diplom på latin bevarat i Sverige vilka är skrivna med karolingisk minuskel. Den äldre västgötalagen från tiden närmast före 1250 är den äldsta bevarade handskriften på svenska. Stilen är blandad med inslag av bokstäver från både insulär skrift och runor. Dessa inslag försvinner emellertid snart och ersätts av latinska bokstäver, man börjar således vid omkring 1350 använda th eller dh som ersättning för det äldre insulära tecknet þ (thorn).

Samtidigt började ligaturer förekomma åtminstone i de vardagliga texterna som t.ex. brev. Vadstenakursiven, som blev allmänt spridd, är exempel på detta med sina mjuka och runda bokstäver. Under 1400-talet ersattes den karolingiska minuskeln – i Sverige precis som i Europa – av de spetsiga och kantiga bokstäverna från den gotiska stilen. De texter vi finner från den här tiden kännetecknas fortfarande av en begynnande användning av ligaturer. Bokstäverna är endast delvis sammanbundna med varandra. Vidare är texterna fyllda av förkortningar.

Det kraftiga tyska inflytandet på det svenska kulturområdet gällde även skriften. Det är således inte särskilt förvånande att den nygotiska skriften importerades i början av 1500-talet. Skriften får nu en ny tydlig karaktär genom att den lutas kraftigt framåt samtidigt som sammanbindningarna mellan bokstäverna blir vanligare. Detta underlätta-de skrivandet som under den här tiden blev allt viktigare, inte minst efter Gustav Vasas tillträde på tronen. De talrika förkortningarna från tidigare texter har däremot blivit mer sällsynta troligen beroende på att tillgången på papper ökade. Vidare har en del bokstavstyper förändrats i viss utsträckning. T.ex. skrevs flera bokstäver med s.k. öglebrytning där kroppen separeras från bokstavens stapel, tydligast ser man det i bokstaven a. Bokstäverna: u, v och w blev för tydlighetens skull försedda med diakritiska tecken i form av ett streck eller en båge ovanför sig.

Även de diakritiska markeringarna på å, ä och ö förändrades och blev mer stiliserade. Tidigare hade å skrivits som ett a med överskrivet o, medan ä och ö utgjordes av ett a respektive ett o med överskrivna e. Under 1500-talet byttes de överskrivna bokstäverna så ut mot en ring (som dock inte alltid var sluten), respektive två prickar (den en vanligen snett ovanför den andra). Bokstaven y gled över och liknade den närbesläktade kombinationen ij, dock med den svårfångade skillnaden att y skrevs med nedstrecket böjt bakåt, medan ij hade sitt streck rakt nedåt.

Den tyska nygotiska stilen behölls sedan utan några större egentliga förändringar som svensk nationalskrift ända in på 1800-talet. Under en period under 1700- och början av 1800-talet blev emellertid skriften extremt spatiös. Denna s.k. slängskrift uppstod bland sekreterare som vanligen fick betalt per sida.

Vid sidan av den tyska stilen existerade den latinska humanistkursiven parallellt. Den användes huvudsakligen för namn och latinska och romanska lånord. Båda stilarna användes således omväxlande i samma dokument. Humanistkursiven är i grunden densamma stil som vi använder idag och utgör därför inte någon svårighet att tolka. Från tiden kring sekelskiftet 1800 finner man alltfler dokument skrivna enbart med den latinska stilen, och in på 1820-talet har den gamla tyska stilen så gott som helt försvunnit ur kanslierna.

Litteratur
Nationalencyklopedin uppslagsord: ”paleografi”; Axel Nelson: Alfabetets ursprung och den västerländska skriftens historia till boktryckarkonstens framträdande, 1947; Lars Svensson: Nordisk paleografi, 1974; R. Swedlund & O. Svenonius: Svenska skriftprov 1464-1828. Texter och tolkningar, 1948 (inledningen); Sam Jansson: ”Svensk paleografi” i Nordisk Kultur 28, 1944-54, Sam Jansson: Latinska alfabetets utveckling i medeltida svensk brevskrift. De enskilda bokstävernas historia, 1954; Frans Blatt: Alfabetets historia, 1945.

ALFABETETS HISTORIA

Historien om alfabetet börjar i Egypten. De äldsta egyptiska hieroglyferna är från cirka 3100-talet f Kr. I den hieroglyfiska skriften hade, liksom kilskriften, piktogrofiska tecken övergått till att stå för ljuden i olika stavelser. Ryggraden i det egyptiska skrivsättet var stavelse tecken som innehöll flera konsonanter; men ibland representerade ett tecken bara ett ljud. Det ursprungliga tecknet för t ex mun, på egyptiska ri, kom att användas för r plus vilken som helst vokal eller bara r. Den här principen togs att vara av semitiska folk.

I Sinai har ett antal inskriptioner från cirka 1700-talet f Kr återfunnits, där det egyptiska skrivsättet verkar ha omvandlats till ett och hållet alfabetiskt system enligt modellen med tecknet för mun och bokstaven r. Grundregel är alltså ett tecken-ett ljud. Texterna har skrivits av gruvarbetare som utvunnit turkos och de är på ett västsemitiskt språk. Skriften brukar kallas protosinaitisk eller protokanaaneisk och lämningar av den har återfunnits också längre norrut.

Hieroglyferna påminner inte om kilskriften men det är tänkbart att egyptierna fick iden till sitt skriftsystem från sumererna. Ungefär samtidigt i det som nu är Syrien, Libanon och Israel användes andra former av alfabet som var inspirerade av kilskriften. Kilskriftens tecken åstadkom genom att skrivverktyget, ofta ett vassrör, i olika vinklar trycktes in i den våta lertavlan. För omkring 4400 år sedan präntade någon in räkenskaper på ett terrakottatavla. Riktningen för texterna med de olika alfabeten växlade. Man skrev vertikalt eller horisonellt och både från vänster till höger och från höger till vänster.

Ur en hel flora av konkurrerande skrivsätt i östra Medelhavsområdet utkristalliserade sig ett som blev avgörande för hur en stor del av världens befolkning skriver idag, nämligen det feniciska alfabetet. Fenicierna hörde hemma på den östra Medelhavskusten och under perioden 1000-700-talet f Kr dominerade de handel och sjöfart i hela Medelhavet.

Omkring år 1050 f Kr utarbetade de ett alfabet med 22 tecken som uteslutande stod för konsonanter och med läsriktning från höger till vänster. Detta alfabet var en direkt arvtagare till det som användes av gruvarbetarna på Sinai. Det feniciska alfabetet gav i sin tur upphov till de hebreiska, arameiska och grekiska alfabeten. Ur det arameiska utvecklades det moderna hebreiska, arabiska och de flesta av de skriftsystem som idag används i Indien. Ur det grekiska utvecklades det ryska och det latinska alfabetet.

De sumeriska och egyptiska bokhållarna hade sina behov här och nu för ögonen när de började skriva. Men deras uppfattning fick konsekvenser som de knappast kunde föreställa sig, nämligen en omvälvning av det mänskliga tänkandet. Enligt Walter Ong, som skrivit den mycket uppmärksammade boken “Muntligt och skriftligt kultur”, har skrivkonsten mer än någon annan enskild uppfinning omformat det mänskliga medvetandet. Skriften är, enligt Ong, fullständigt ovärdelig, eftersom dem ligger till grund för en fullödigt förverkligande av människans inre möjligheter. Tankar flyger.

Men när man lärt sig att nedteckna dem kan man hålla kvar dem, utforska de, slipa dem och bygga ut de. Man kan foga tanke till tanke och bygga tankesystem. Skriften revolutionerade också berättarkonsten, men det dröjde länge innan dikt började skrivas. Från 3200-talet f Kr och 600 år framåt skrev man enbart administrativa texter och textlistor i Mesopotamien. Först omkring 2600 f Kr började man nedteckna magiska formler, hymner, myter och visdomsord.

Världens första till namnet kända författare var kvinna. Hon hette Enheduanna, levde cirka 2250 f Kr och var högsta prästinna i templet i den sumeriska staden Ur. Hon samlade och skrev tempelhymner, bland annat till gudinnan Inanna. Tempelhymnerna var avsedda att framföras muntlig inför publik. Forntida diktning har nästan alltid en muntlig karaktär. Innan skriften började användas för att skriva dikt användes den för att nedteckna dikt som komponerats muntligt.

Utvecklingen av skriftspråket har påverkat det mänskliga tänkandet. Den nya tekniken innebar också att den muntliga traderade folkdiktningen kunde nedtecknas och ges ny form. I alla tider och i alla kulturer har människorna känt ett behov av att ge beständighet åt ordet, att föreviga sina handlingar eller att föra ett budskap vidare till ett begränsat antal personer. För att komma därhän sökte de avbilda handlingar eller tankar; resultatet blev piktografin, eller bildskriften, den så kallade syntetiska sammanfattande skriften. Eller också skilde de ut de enskilda orden och uppfann då den analytiska skriften. En tredje lösning var att skapa skärskilda tecken för de enskilda ljuden, och man kom fram till den fonetiska skriften (språkljud) och alfabetet, som fått olika utformning i olika kulturer. De tre systemen har levt vidare genom årtusendena och existerar idag sida vid sida.

BILDSKRIFT (piktografi)

"The Standard of Ur". Ca 2600-2400 f.Kr. Verket har två kortsidor och två långsidor. Den ena långsidan visar en här och krigsvagnar och kallas "Krig". Här visas "Fred", med festligheter, djur och människor i arbete. (British Museum)

Bildskriften började när en människa för första gången reste sig i grottans halvdunkel och började berätta en jakthistoria genom att rita symboler på väggen. Denna skrift från kulturens gryning har levat kvar. De symboler som idag förekommer på t ex elektriska apparater och vägskyltar bygger på samma princip: bildens allmängiltighet.

ORDSKRIFT (analytiska)

Ordskrift (tegnspråk)
Ordskrift finner vi første gang i de gamle hieroglyfer, men ordskrift lever fremdeles i verdens
folkerikeste land, Kina. Hvert tegn i kinesisk representerer et ord eller et morfem.
Kinesisk (中文) Talltegnene er eksempel på ordskrift i vårt eget språk.

I vissa kulturer under antiken avlägsnade sig skriften från den rena bildskriften: frasen upplöstes i ord, och man försökte inte bar förmedla ordens innebörd utan också ange ljuden. Den analytiska skriften hade skapats. Den senare utvecklingen varierade efter kulturkrets och efter de skrivmaterial och skrivverktyg som användes.

LJUDSKRIFTEN (fonetiska)

När människorna försökte transkribera ljuden började de upplösa orden i stavelser och stavelserna i enskilda ljud: konsonanter och längre fram vokaler. Därmed hade man kommit fram till fonetiska, alfabetiska skriftsystem. Alla ord kan skrivas, och alla skrivna ord kan dechiffreras av den som behärskar alfabetets tecken, som uppgår till några tiotal. Det stora fördelen med alfabetet jämfört med bildskriften är att det återger ljud istället för idéer. Därigenom kan man uttrycka “allt” med ett mycket begränsat antal tecken. När grundprincipen hade blivit klar, vilket skedde i Främre Orienten omkring 1600-talet f Kr, kunde den lätt överföras på vilket språk som helst.

SUMER

Övergången från bildskrift (ristad) till kilskrifttecken (vasstråds - skriv verktygets kilformade avtryck i den mjuka leran torkade i solen). Den sumeriska kilskriften är den äldsta kända skriftspråket: 20 000 ideogram behövdes (plus ett antal affix till den oböjliga roten). Vikt i form av Anka påträffades i Ur (2090 f Kr). Bildskriften är nära förbunden med teckningen (ristningar i stenen).

EGYPTEN

Kaguemnas bud (1900-talet f Kr) i hieratisk skrift: snabbskrivna sakrala texter (vassrörspenna på papyrus). Det finns också en kursiv version för vardagsbruk: demotisk skrift. Dödens bok från1800-taket f Kr. Monumental skrift: omsorgsfullt ristade eller målade hieroglyfer. Betydelseglidning med utgångspunkt i en enkel bild: man använde samtidigt olika analytiska stavelsesystem och till och med isolerade konsonanter, men skrivarna hade ännu inte kunnat besluta sig för att förenkla skriften. Hieroglyferna: är gamla egyptiernas skrivtecken som användes i bildform för att ge uttryck för olika medel. Det knaneiska eller feniciska alfabetet härrör fårn egyptiska skrivtecken.

PROTOSEMITISKA ALFABETET

Sinai- och Israelalfabeten: är första skrivtecken (bildskrift) som användes av de gamla semiterna i Sinai och Israel. 1905 gjordes brittiska utgrävningar på Sinaihalvön och man hittade inskrifter från 1500-talet f Kr. Men även på flera platser i Israel har man hittat små alfabets skrifter från mitten och andra hälften av det andra årtusendet f Kr. Det är svårt att ange exakt var alfabets skriften uppfunnits. Man fastslår at det i varje fall från mitten av det andra årtusendet f Kr experimenterades med alfabets skrift både i Sinai och Israel. Sådana experiment pågick också i det Nordsyriska kustlandet i Ugarit.

På 1920-30-talet gjordes franska utgrävningar och man påträffade där en rad inskrifter med ett konsonant alfabet från tiden efter mitten av det andra årtusendet. De trettio tecknen i detta alfabet har inte bildats på grundval av de egyptiska hieroglyferna, de var utformade med kilskriften som förebild. Det blev ingen lång historia för Ugaritskriften. Däremot kom Sinai och Israelskriftens principer till heders mot slutet av det andra årtusendet f Kr, då det skapades en standardiserad bokstavsskrift med 22 konsonanttecken, det så kallade nordsemitiska alfabetet. Det kom i skilda varianter till användning bland fenicierna, hebréerna och inte minst bland det framstående skrivmästar folket, ARAMÈERNA

PROTOFENICISKT

Nordsemitiskt: Feniciernas bokstavsform skiljer sig från den kilskrift som användes under 1300- och 1200-talet f Kr i texterna från Ugarit. De flesta nu existerande alfabeten har sitt ursprung i fornsemiternas “feniciska-knaneiska” alfabetet, som sannolikt härrör från egyptiska skrivtecken. Ur feniciernas alfabet uppstod fornsemitiska alfabeten; 1) hebreiska 2) arameiska 3) arabiska samt forneuropeiska alfabeten; 1) indiernas sansskrift alfabet 2) grekiska alfabetet. Det grekiska alfabetet är ett direkt lån från fenicierna, kompletterade den feniciska konsonantskriften med vokaltecken. I början av 700-talet f Kr stiftade grekerna bekantskap med semiternas konsonantskrift. Från grekerna vandrade alfabetets idén via etruskerna till romarna.

FENICIEN

Nästan alla de alfabet som idag är i bruk går tillbaka på den västsemitiska skriften som utvecklades av fenicierna omkring 1300 f Kr. På ett terrakottafragment från 1500-talet f Kr finns några av de 34 tecknen i det feniciska alfabetet, som är det äldsta kända. Det feniciska alfabetet härrör från egyptiska skrivtecken (Hieroglyfer) som gav upphov till de semitiska alfabetena. De egyptiska hieroglyferna utvecklades med tiden mot en form av ljudskrift. Man tror att sinaitiska skrift blev mellanlänken till feniciernas alfabet. De semitiska skriften skrivs från höger till vänster.

Källa: 1) Bonniers Stora lexikon, sid 78.

2) På jakt efter det förgångna, sid 86-87.

Aram Baryamo